AKTUELLT

2021-10-03 Carl Wahren om Sveriges Bistånds pengar. 

Sveriges bilaterala bistånd har en snårig och djupt frustrerande historia. Jag arbetade på den dåvarande planeringsbyrån från dag 1, d v s den 2 januari 1962 när Sidas företrädare NIB såg dagens ljus. Med viss rätt kan jag därför citera Runeberg – ”jag vet för jag var där!” 

Den svenska biståndshistorien har det skrivits många böcker om. Därtill en mängd utvärderingar (i statlig regi) och akademiska avhandlingar och uppsatser. Nästan alla böcker av typ memoarer har varit starkt kritiska sedan 1%-målet börjat leda till att mkt stora summor skulle transfereras – à tout prix!. NIBs första halvårsbudget var, om jag minns rätt 52 milj. sek. Då gällde höga kvalitetskriterier för att framställningar skulle få grönt ljus. Efter ett antal decennier och otaliga omorganisationer + stark tillväxt i personal och fältkontor räknade man i miljarder snarare än miljoner. Det har haft sitt destruktiva pris.

Under 10 år var jag senare ansvarig för OECDs utvärderingsgrupp. I den ingick alla bilaterala utvärderingschefer från i -länderna, världsbankens ansvarige v. president, m fl. Den kollektiva inblicken i vad biståndet presterade var av högsta professionella klass. Utvärderingscheferna kunde dessutom tala fritt då de var hemifrån i Paris och inga generaldirektörer eller PR-chefer noga övervakade deras fögderi och ev. kontakt med media eller politiker. Vojne, vojne!

Sveriges 1% mål är en katastrof, tro mig. En verksamhet som är utbudsdriven och inte baserad på prioriterad efterfrågan kan aldrig bli bra. Andra länder med mer begränsade resurser hade enl. min erfarenhet en mkt högre kvalitetskontroll och snabbhet i reaktionen när saker och ting hände på fältet. Sveriges 1% skulle ut – till varje pris – och hur läskig utvecklingen än var så skickades checkarna till mottagarlandets ledare – ofta rena skurkar. Via finans – och utvecklingsdepartementet förstås….Tanzania, Afghanistan, Somalia, Palestina…..Nu också Mali.

Jag har under åren tillskrivit tre svenska biståndsministrar (skilda partier) i frågan och aldrig ens fått en reaktion. (Jo, en gång fick jag en fika med yngre, i ämnet solitt okunnig tjm). Enprocent målet är en helig, fördärvlig 100 tons kossa som ingen förmår flytta på.

Utvärderingsansvariga inom OECDs expertgrupp var i stort sett ense om följande grova sammanfattning:

  • 1/3 av biståndet (generellt) är direkt skadligt för mottagaren. Fel teknik, ekologiskt, kvinnofientligt, befäster auktoritära regimer, förstör jordar och vatten, icke hållbart etc.
  • 1/3 befinner sig i en grå zoon beroende på kriterier.
  • 1/3 verkar att – på kort sikt, d v s insatsens fastställda period – ha haft hygglig framgång. Dock, ingen vet läget på lite längre sikt. Överlevde aktiviteterna 10 år efter givarens utträde?

Det trista är att så mkt bortkastade pengar i anti-demokratiska stater kunde ha gjort så ofantligt stor nytta i Sverige. Låt mig tillägga att frivillig hjälp är en annan fråga. Mkt mer komplex. Jobbade ju sex år som CEO i IPPF bl.a. Slöt bl.a. avtal med IUCNs chef om befolkningsfrågans vikt och nära samarbete. Det avtalet tycks idag helt bortglömt. 

Svenska folket står opinionsmässigt emotionellt bakom en-procentmålet sedan biståndets början. Ingen politiker av rang vågar därför gå in i sakfrågan oavsett aldrig så väl dokumenterade analyser och utvärderingar. Som jag skrev får man inte ens svar av ansvariga ministrar hur saklig internationell argumentation man än presterar.

Att officiellt angripa en-procentmålet i Sverige kan närmast associeras med muslimsk reaktion efter installationen av den idag så tragiskt aktuella rondellhunden. Bortkastad möda med enda resultat en kaskad av emotionella, sakligt helt oacceptabla sakskäl. Beskyllningar om rasism och Gud vet vad. Glöm inte att den svenska biståndsindustrin idag sysselsätter många tusentals byråkrater, konsulter, leverantörer, forskare, do-gooders och välmenande ignoranter. Angrepp på en-procentmålet väcker en enad, indignerad folkfront av synnerligen apart sammansättning! En engelsk kommentator döpte biståndsskrået till ”The Lords of Poverty” i en uppmärksammad bok för 20 år sedan, som fortfarande finns att köpa.

Kan dock nämna att jag under många år föreläste i bl a Mälardalens Högskola om det omöjliga en-procentmålet och dess konsekvenser. Doktorander från u-länderna delade utan undantag min analys och en del gick så långt att man menade att ett biståndsmoratorium skulle vara en verklig bonus för mottagarländerna, som då kunde komma ikapp med sin sin egen planering i stället för att 24/24

underhålla FN-systemet och dess många fackorgan, IBRD-gruppen, 30-talet bilaterala givare + några hundratal internationella NGOs med möten,  måltider, ”fältbesök” och rapporter anpassade till varje givares speciella krav,….. Need I say any more? Liksom svensk sjukvård drunknar ministerierna i svaga stater i pappersproduktion för att tillfredsställa finansiären. Givarna är deras landsting/regioner.

Du kan föra den här debatten i alla länder – utom i Sverige. Det säger en hel del.

2021-10-03 Expressen: Afghanistans skenande folkökning är ohållbar, skriver Leif Andersson, Malte Andersson, Johanna Deinum och Frank Götmark

https://www.expressen.se/debatt/afghanistans-skenande-folkokning-ar-ohallbar/ 

Används det svenska biståndet på bästa sätt? frågar sig debattörerna.

Sverige har pausat det mycket stora biståndet till Afghanistan, ett land med snabbt ökande befolkning. Landet är nu på väg mot omfattande resursbrist, fattigdom och svält. En viktig del i fortsatt bistånd bör vara familjeplanering som minskar de problem den skenande folkökningen orsakar, skriver flera professorer.

 

DEBATT. Alltför snabb folkökning innebär hög risk för fattigdom, svält och i värsta fall väpnade konflikter. Afghanistan sällar sig nu till tragiska exempel som Rwanda och Syrien, där ohållbar folkökning bidragit till humanitära katastrofer. År 1990 var afghanerna 12,4 miljoner, inte många fler än vi svenskar vid samma tid, ca 9 miljoner. Idag är afghanerna ca 40 miljoner (se grafen nedan). Redan innan covid-pandemin och talibanernas övertagande hade landet problem med matförsörjning. Regionen har låg nederbörd och stora delar är ofruktbara bergstrakter. Enligt FAO:s rapport 2020 hade 60% av afghanerna osäker födotillgång, och 30% var undernärda. Idag är landet starkt beroende av FN och annan internationell hjälp med försörjning.

Omöjligt förbättra levnadsvillkoren

Trots krig, hög barnadödlighet och utvandring har befolkningen mer än tredubblats på 30 år, och ökar med närmare en miljon per år. Hälften är 18 år eller yngre. Hur kan man förbättra levnadsvillkoren om man samtidigt måste fördubbla antalet bostäder, skolor och infrastruktur ungefär vart tjugonde år? 

En annan mycket allvarlig konsekvens av snabb folkökning är hög arbetslöshet bland unga män, som utan framtidshopp kan rekryteras till väpnade grupper.

Det sägs ofta att folkökning avstannar när människor får det bättre, kvinnor utbildas och kommer i arbete. Men den situationen uppstår aldrig om högt barnafödande gör att befolkningen växer snabbare än tillgången på föda och andra förnödenheter. Få kvinnor kommer ut i arbetslivet då barnafödande och vård tar all tid, och växande befolkning kräver ständigt mer resurser. 

Folkökningen behöver hejdas

För bättre levnadsvillkor behöver folkökningen därför hejdas, vilket kan ske genom familjeplanering med god tillgång på preventivmedel. I Afghanistans grannland Iran gjorde familjeplanering 1988–2000 att födelsetalen minskade från ca 6 till 2 barn per kvinna. En annan mycket allvarlig konsekvens av snabb folkökning är hög arbetslöshet bland unga män, som utan framtidshopp kan rekryteras till väpnade grupper.

Befolkningsökningen i Tanzania, Afghanistan och Somalia enligt FN. Med sina fortsatt höga födelsetal växer dessa länders befolkningar snabbare än matproduktionen och andra viktiga samhällsfunktioner.

Afghanistan är sedan 2013 det land som fått mest bistånd från Sverige. Två andra ligger högt på samma lista, Somalia och Tanzania, och alla tre har ohållbart snabb folkökning. Det gäller även många andra afrikanska länder, där undernäringen ökat under senare år; 2019 var en kvarts miljard afrikaner undernärda enligt FAO. Befolkningens snabba tillväxt gör det närmast omöjligt att lyfta människor ur fattigdom. 

Villkoret för bistånd: Familjeplanering

Nu har FN sammankallat en konferens om bistånd till det afghanska folket, där hälften är extremt fattig, 75% är illitterat och situationen har försämrats sedan 2013. Används det svenska biståndet på bästa sätt? Om vi vill att befolkningen i dessa länder skall få det bättre bör vi villkora bistånd med att länderna genomför effektiva program för familjeplanering, vilket på sikt kan stabilisera befolkningen på hållbar nivå.

Att öka välståndet för människor i fattiga länder blir möjligt om födelsetal och folkökning minskar och populationerna på sikt blir mindre. En sådan ’demografisk transition’, med minskande familjestorlek och ökande andel människor i arbetande ålder, ligger bakom den stora välståndsökningen i tidigare fattiga länder som Taiwan och Sydkorea efter andra världskriget – och vår egen liknande utveckling, som startade ett antal decennier tidigare. Afghanistan är i stort behov av en sådan demografisk transition.

2021-09-29 Upsala Nya Tidning: Begränsa befolkningsnivån för planetens skull

https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/lwpn7z7r

Johanna Deinum, Louise Jonsson & Anna Tauson, Medlemmar i Nätverket Population Matters Sweden

Det framhålls allt oftare att jordens folkökning och människors konsumtionsnivåer sker på bekostnad av alla andra livsformer. Vi lever globalt som om vi hade 1,7 jordklot till vårt förfogande. Med nuvarande befolknings- och konsumtionsökning får framtida generationer försämrad, och på sikt farlig, livsmiljö. Man kan grovt sammanfatta vår påverkan på jorden med följande ekvation: Total resursförbrukning = genomsnittlig konsumtion per capita x antalet människor. Men FN saknar ett mål i Agenda 2030, nämligen ”en hållbar befolkningsnivå”.

Sverige är ett av de länder som har lång erfarenhet av familjeplanering (FP), vilket har bidragit till vår ekonomiska utveckling och kvinnors frigörelse. I början av 1900-talet reste Elise Ottesen-Jensen landet runt för att informera om preventivmedel och agitera mot de s.k. könslagarna. Med andra kvinnor grundade hon 1952 International Planned Parenthood Federation. Hon var mentor för Carl Wahren, en av pionjärerna i arbetet med bistånd till FP i utvecklingsländer. I proposition 100, år 1962, tog den socialdemokratiska regeringen ställning för att bistånd skulle användas för FP, med stöd av flera politiskt ledande kvinnor, främst Alva Myrdal, Ulla Lindström och Inga Thorsson.

Från mitten av 1990-talet försvann tyvärr betydelsen av FP för att minska folkökningen och bidra till att lösa miljöproblem. Men de senaste åren har befolkningsfrågan återkommit i samhällsdebatten. Det mest klimat- och miljövänliga val vi kan göra är att skaffa färre barn, eftersom västvärldens konsumtion är så stark. För att minska utsläpp av CO2 är ett barn mindre i familjen 20 ggr mer effektivt än att leva bilfritt, eller 73 ggr mer effektivt än att äta vegetariskt, enligt forskningsstudie från 2017. Vi måste samtidigt skära ner resursförbrukningen, så att alla barn som föds får en dräglig framtid. Konsumtionen är beroende av antalet munnar, och vill vi att fattiga länder skall få utvecklas – då måste befolkningsökningen minska.

År 1900 fanns det 1,5 miljarder människor på Jorden, idag är vi 7,8 miljarder. Befolkningsexplosionen tillsammans med för hög konsumtionsnivå i många länder sätter hård press på planeten. Folkökningen beror dels på ökad livslängd, dels på stora barnkullar. Den absoluta ökningen, 80 miljoner/år, har varit oförändrad de senaste decennierna (ca 220 000 personer/dag!) FN:s prognos från 2019 innebär en risk för en ökning med ca 3,2 miljarder till år 2100. Men, detta förutsatt att alla länder då kommer att ha ett genomsnittligt globalt födelsetal nära ”ersättningsnivån” 2,1 barn/kvinna, vilket är betydligt lägre än dagens 2,47. Mer än 200 länder ligger fortfarande en bra bit över 2,1 barn per kvinna. Ett oförändrad 2,47 skulle innebära hela 22 miljarder år 2100. Risken finns då att vår livsmiljö som vi känner den, kollapsar helt och då kan homo sapiens reduceras till 10 000 eller 0 individer. Förstör vi vår miljö ännu mera då gäller samma naturlagar för oss som för de övriga djuren.

Även Afghanistan sällar sig nu till de länder, där en ohållbart snabb folkökning bidragit till humanitära katastrofer. Befolkningen ökade från 12,4 miljoner år 1990 till idag ca 40 miljoner. Afghanistan har låg nederbörd och stora delar är ofruktbara bergstrakter. Utdraget krig har inte gjort situationen bättre. Enligt FAO:s rapport 2020 hade 60% av afghanerna osäker födotillgång, och 30% var undernärda.

Men, folkökningen är ännu våldsammare i länderna i Afrika söder om Sahara. Nu lever mer än häften av världens extremt fattiga i Sub-Sahara Afrika, och en kvarts miljard är undernärda, enligt FAO. Extrem fattigdom betyder ju att många barn blir undernärda. Befolkningens snabba tillväxt gör det svårt eller omöjligt att lyfta människor ur fattigdom och den påverkar redan biologisk mångfald och livsmiljö. FN varnar att nästan 50 miljoner människor i västra Afrika förlitar sig på jordbruk och boskap för deras försörjning, men att marken som är tillgänglig för användning snabbt har krympt, medan den växande befolkningen behöver mera mark. Färre barn i en familj i utvecklingsländer gynnar både utsatta kvinnor, barnen, ekosystem och natur.

Förutom minskad konsumtion krävs därför även minskad folkökning och på sikt minskande global population. Detta är nödvändigt om vi ska uppnå en hållbar utveckling. Endast 1% av internationellt bistånd används för arbete med FP men det har föreslagits en höjning till 2%. Låt oss hoppas att siffran kan höjas, och att det blir accepterat att diskutera befolkningsminskning som mål.

Under antagande att alla länder år 2100 kommer att ligga på ca 2,1 barn per kvinna förväntas Afrikas befolkning ändå fyrdubblas detta sekel medan Asien förväntas öka för att efter 2050 börja minska. (figur modifierad från https://ourworldindata.org/future-population-growth )

2021-08-16 Aftonbladet: Föda färre barn är trots det en nödvändig åtgärd.

Slutreplik från Anders Sirén om att vända befolkningsökningen för att rädda klimatet.   https://www.aftonbladet.se/debatt/a/47ElgE/foda-farre-barn-ar-trots-det-en-nodvandig-atgard

SLUTREPLIK. Naturligtvis har Mattias Goldmann rätt i att klimateffekten av minskat barnafödande verkar alltför långsamt för att ensamt kunna lösa krisen.

Att vända befolkningsökningen är likaväl nödvändigt för att förhindra att allt till slut går åt helvete ändå, trots solceller och bilpooler med elbilar, och andra tekniska lösningar som Goldmann, ofta med all rätt, förespråkar.

Att det tar lång tid att vända befolkningsökningen bör inte användas som undanflykt för att inte agera, utan gör det tvärtom desto mer brådskande att sätta i gång.

Världens befolkning har fördubblats sedan 1973, medan de genomsnittliga koldioxidutsläppen per person bara har ökat lite under samma tid. Resultatet är att världens koldioxidutsläpp i dag är drygt dubbelt så stora som de var 1973.

Låt oss göra tankeexperimentet att befolkningen i stället skulle ha planat ut på 1973 års nivå, tack vare åtgärder vidtagna av kloka världsledare. Koldioxidhalten i atmosfären skulle i så fall i dag ha varit avsevärt lägre än vad den nu är och nuvarande utsläpp skulle vara ungefär hälften av vad de är.

Vi skulle då alltså ännu ha gott om tid på oss för att avvärja den klimatkatastrof som nu börjar utspela sig framför vår ögon. Dagens klimatkris är ett direkt resultat av tidigare generationers ansvarslöshet och passivitet. Låt oss inte fortsätta på samma väg. 

Goldmanns resonemang om hur han ställer sitt hopp till de ”sju dödssynderna” lämnar jag därhän. Jag vill dock klargöra att jag aldrig har hävdat att ”skuld” och ”skam” skulle vara till någon hjälp.

Det jag förespråkar är att kvinnor som gör val som är bra för framtida generationer ska få en belöning för detta. Detta skulle kunna bidra till minskade födelsetal eftersom det är väl belagt att ekonomiska överväganden kraftigt påverkar människors val av antal barn.

Jag vill också markera mot att Goldmann kopplar samman min debattartikel med propåer om en ”grön diktator”. Att insinuera att jag har något att göra med sådana tankeströmningar är en förolämpning och ett skamgrepp så grova att jag tappar hakan. 

Värt att notera är att det inte finns något som tyder på att diktatur och drakoniska åtgärder som tvång och förbud skulle vara effektivare när det gäller att minska barnafödandet än demokrati, ekonomiska incitament och stärkande av kvinnors rättigheter.

Till exempel är barnafödandet lägre i demokratiska Taiwan än i diktaturen Kina med sin ökända ”ettbarnspolitik”. 

Det är svårt att se att det skulle finnas något dåligt med att unga kvinnor i hela världen får till exempel ett månatligt belopp pengar fram tills att de föder sitt första barn, och sen ett lite mindre belopp fram tills att de får barn nummer två.

Pengarna måste förstås tas någonstans ifrån, lämpligen skulle världens rikare personer och länder behöva öppna plånboken.

Goldmann skulle kanske kalla detta ”försakelse” – själv kallar jag det solidaritet.

2021-08-03 Aftonbladet: Betala kvinnor som föder högst ett barn

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/JEKloR/betala-kvinnor-som-foder-hogst-ett-barn

Vi måste minska vår konsumtion och bli färre människor. Vad gäller minskningen av konsumtionsnivån finns den största potentialen hos världens rika. En ytterligare minskning av konsumtionsnivån är otänkbar för de fattigaste i världen som nätt och jämnt har vad som krävs för överlevnad. Den mänskliga civilisationen kommer bara att överleva om vi lyckas med en historiskt unik utjämning av klyftorna mellan fattiga och rika, skriver Anders Sirén, docent i förnybara naturresursers geografi

DEBATT. Om vi fortsätter att bli allt fler människor som var och en konsumerar alltmer energi och råvaror kommer miljökriserna att avlösa varandra. Jag menar att den enda långsiktiga lösningen är att vi minskar vår konsumtion och blir färre människor på Jorden.

Den så kallade Kaya-identiteten visar att de totala koldioxidutsläppen är produkten man får då man multiplicerar fyra faktorer: 1. Antalet människor, 2. BNP per capita, 3. energiförbrukningen per BNP-enhet och 4. koldioxidutsläppen per energienhet.

De klimatpolitiska åtgärderna fokuserar dock uteslutande på den tredje och fjärde faktorn, det vill säga tekniska lösningar för energieffektivisering och byten från fossila bränslen till förnybar energi. Effekterna av sådana framsteg kan dock komma att tillintetgöras av fortsatt tillväxt av befolkningen och konsumtionsnivån.

Medan Kaya-identiteten fokuserar på koldioxidutsläpp från energiproduktion får man inte glömma att dessa endast är en del av problemet. Avsevärda koldioxidutsläpp uppstår även i till exempel den kemiska process där kalksten omvandlas till cement, och då naturliga ekosystem som skogar eller våtmarker omvandlas till produktionslandskap.

Klimatkrisen orsakas heller inte endast av koldioxid, utan även av metan, lustgas och fluorerade gaser, vilka uppstår i jordbruk och boskapsskötsel, soptippar, och industriella processer. Slutligen är klimatkrisen bara ett symptom av en större miljökris som även omfattar till exempel spridning av giftiga kemikalier och förlust av biologisk mångfald

Att till exempel byta till vindkraft och elbilar leder till ökad gruvdrift och avfallsproblem och är i sig inte långsiktiga lösningar. Det krävs en mycket mer radikal omställning, att jämföra med när människan uppfann jordbruket eller med den industriella revolutionen.

Jordbruk och boskapsskötsel ökade drastiskt matproduktionen så att befolkningsantalet hoppade upp till en högre nivå. Människor fick dock inte det bättre av detta, utan fick snarare tråkigare liv och sämre hälsa.

Många jordbrukssamhällen blev groteskt ojämlika då en liten elit lade beslag på nästan allt överskott medan folkmassorna nätt och jämnt överlevde. Vidsträckta naturområden ödelades för att ge plats för åkrar och betesmarker.

Industrialismens genombrott gav oss för första gången en långvarig ökning både av befolkningen och människornas konsumtionsnivå och därtill även ökad jämlikhet och demokrati. Baksidan blev att miljöförstöringen accelererade ytterligare.

Nästa omställning måste innebära att vi begränsar vår egen förökning och skyddar naturen. Denna omställning har i viss mån redan inletts, redan lever över 40 procent av världens befolkning i länder där kvinnorna i genomsnitt föder färre än två barn under sin livstid, och arealen skyddad natur växer.

Vi behöver dock accelerera denna process, eftersom världens befolkning fortfarande växer med 80 miljoner människor per år och naturliga ekosystem i förfärande takt ersätts av artificiella produktionslandskap.

Åtgärder för att minska barnafödandet måste bygga på frivillighet och ekonomiska incitament. Världssamfundet borde helt enkelt betala pengar åt kvinnor som föder inga eller högst ett barn – ett globalt omvänt barnbidrag.

Vad gäller minskningen av konsumtionsnivån finns den största potentialen hos världens rika. En ytterligare minskning av konsumtionsnivån är otänkbar för de fattigaste i världen som nätt och jämnt har vad som krävs för överlevnad.

Jag menar att den mänskliga civilisationen bara kommer att överleva om vi lyckas med en historiskt unik utjämning av klyftorna mellan fattiga och rika.

2021-07-20 Top scientists call for new UN sustainable development goal on population

A group of distinguished scientists have called for rapid action to reverse unsustainable population growth as threats to global ecological boundaries become more apparent. The evidence was set out at an online conference organised by Scientists Warning Europe to mark this year’s World Population Day. by Brian McGavin

With the human ecological footprint already 170 per cent of Earth’s renewable bio-capacity, the world cannot cope with another two billion people by 2050. The secretary-general of the United Nations, Antonio Guterras, has warned, ‘humanity is waging war on nature’. This is suicidal. Making peace with nature is the defining task of the 21st century and the subject of Scientists Warning Europe’s  World Population Day conference  this July 11.

Läs mera på https://overpopulation-project.com/top-scientists-call-for-new-un-sustainable-development-goal-on-population/

2021-05-21 En hållbar befolkningsnivå för en levande planet

Läs krönikan av Deinum, J.; Jonsson, L.; Tauson, A. i Miljömagasinet årgång 41, nr 20, sidan 6.

2021-04-28 Aktuella prognoser för Sverige

Sveriges folkmängd beräknas växa med drygt två miljoner människor de närmaste 50 åren, visar SCB:s senaste befolkningsframskrivning. Mest ökar den i de äldre åldrarna.

2021-04-26 Ny meta studie av Wolf, C.; Ripple, W. J.; Crist, E. : Human population, social justice, and climate policy in: Sustainability Science. 

We illustrate how human population has been mostly ignored with regard to climate policy by conducting a systematic review of the literature in the context of social justice and six transformative steps for climate change mitigation. Despite this, implementing socially just population policies could make substantial contributions to climate mitigation and adaptation while also promoting social justice and gender equity. We detail how this is possible using a number of policy examples, including increasing the availability of voluntary family planning services and improving education for girls and young women. http://dx.doi.org/10.1007/s11625-021-00951-w

2021-03-23 Coercion and population policies, Part 1 

The unsustainable growth of the global population needs to be halted through informed voluntary action, including empowerment of women, family planning and increased use of modern contraceptives. Coercive population policies such as those used for 35 years in China, in India 1975-77, and more recently in Peru, are unacceptable and must be condemned. But many millions of women and couples around the world face pro-natalist forms of coercion, such as being forced to give birth to unwanted children, in the absence of contraceptive services and legal abortion. All countries have some population policy, whether explicit or implicit: all attempt to influence fertility levels and population size, in various ways. What makes a population policy sustainable and sound? In this first of two blogs on the topic, we take a look at the history of coercive policies.

Läs vidare på TOP https://overpopulation-project.com/coercion-and-population-policies-part-1/ 

2021-02-09 TOP ”Survey shows the general public is ready for discussions about population”

A new survey from the Global Challenges Foundation shows wide concern about population growth and overpopulation in many parts of the world, skriver Pernilla Hansson

In an attempt to assess the general public’s understanding of global catastrophic risks, the Global Challenges Foundation (GCF) recently carried out a large survey among people in 10 countries: Australia, Brazil, China, Germany, India, Russia, South Africa, Sweden, the USA, and the UK. In Global Catastrophic Risks and International Collaboration: Opinion Poll 2020, GCF asked around 1000 people per country about their attitudes towards a growing population and the overpopulation problem as well as other risks.

The survey yielded plenty of interesting results. A majority of the respondents agreed that human population growth should be considered a global catastrophic risk. However, the amount varied greatly between countries. India had the highest percentage, with 86% of the respondents answering that population growth is a global catastrophic risk, while only 52% of Russian respondents agreed, the lowest of all surveyed countries. These results are not surprising. India’s population is dense and rapidly growing, while Russia’s is stable and relatively sparse. This suggests that local and regional conditions play an important role in people’s estimate of global challenges.

————- significant concern about population issues exists among the general public. Uncontrolled population growth is a global threat. The public can see it. When will policymakers?

Läs vidare på TOP https://overpopulation-project.com/survey-shows-the-general-public-is-ready-for-discussions-about-population/

2021-02-11 SvD ”Familjeplanering är en viktig nyckel”

Replik https://www.svd.se/familjeplanering-ar-en-viktig-nyckel Födelsetal kan minskas kraftigt på frivillig väg utan att levnads­standarden först måste höjas till västerländsk nivå. Det skriver debattörer i en slutreplik om folkökning och klimat.

I vårt debattinlägg ”Bromsa både folkökning och klimatändring” pekade vi på att många av dagens miljöproblem beror väl så mycket på folkökning som på klimatförändring (till exempel resursförbrukning, födobrist, expanderande jordbruk och avskogning, ökad jakt och fiske, artutrotning). För att hejda klimatkris och utarmning av jordens resurser måste välmående medel- och överklass i världens länder sluta överkonsumera energi och råvaror, men även understödja sänkning av den snabba folkökningen i en lång rad länder. Höga födelsetal i många afrikanska och andra fattiga länder behöver minska till hållbar nivå. Starkt minskade barnkullar föregick ekonomisk utveckling i delar av Asien och Latinamerika, i länder som befann sig på liknande nivå som Afrika på 50-talet, men som nu uppnått avsevärt bättre levnadsstandard.

Per Zachrisson kritiserar oss och skriver, utan att ge belägg, att ”folkökning … är ett symtom på fattigdom”. Men en viktig förklaring till folkökningen är minskad barnadödlighet och ökad livslängd. I förindustriella samhällen utan modern sjukvård kompenserade stora barnkullar för hög barnadödlighet. Medicinska framsteg, hygien och sjukvård reducerade dödligheten successivt, i alla åldrar. Om födelsetalet då förblir högt ökar befolkningen snabbt, vilket idag är fallet särskilt i stora delar av Afrika och västra Asien.

Zachrisson påstår att ”ökad levnadsstandard, som den vi har i Väst, är en förutsättning för minskat barnafödande”. Men födelsetalen i västländer började falla redan från cirka 1870, under utbredd fattigdom, även i Sverige. Och i en rad utvecklingsländer minskade födelsetalen kraftigt genom frivilliga familjeplaneringsprogram, även under perioder med föga förändringar i ekonomi och levnadsstandard. I en detaljerad analys från 2017 dras slutsatsen att den kanske viktigaste orsaken var program för familjeplanering under 70- och 80-talet, i kombination med omfattande medial uppmärksamhet.

Tvingande sådana program, som i Kina, måste fördömas. I Indien förekom omfattande sterilisering av män under flera år, i ett uppskattat frivilligt program. Att programmet helt spårade ur 1975-76, med mass-sterilisering under tvångsliknande former, berodde på indiska politiker, inte på Väst som Zachrisson påstår.

Ökad utbildning av flickor och kvinnor har också bidragit till fallande födelsetal, och den lägre folkökningen har uppenbarligen förbättrat ekonomin. Exempel på att födelsetalen kan minskas snabbt på frivillig väg är Iran, Sydkorea, Bangladesh och Costa Rica. I Iran föll födelsetalet efter 1989 från 5,5 till 2,0 barn per kvinna på bara 15 år, trots att landet var fattigt och utarmat genom kriget mot Irak (Humanisten nr 2017-1).

Det visade sig på 70- och 80-talen att familjeplanering gick trögt att initiera i stora delar av Afrika, även om delvis framgångsrika program fanns i Kenya, Tunisien och Botswana. Tillsammans med tragiskt motstånd mot familjeplaneringsprogram efter Kairo-konferensen 1994 har trögheten bidragit till att födelsetalen sjunker långsamt i Afrika. Patriarkala och religiösa normer om stor familj påverkar ännu, men normer kan förändras. Dagens Rwanda är ett exempel, med framgångsrik familjeplanering och starkt minskat födelsetal.

Naturligtvis behövs mer rättvis fördelning av jordens resurser för att höja levnadsstandarden i fattiga länder. Men födelsetal kan minskas kraftigt på frivillig väg utan att levnadsstandarden först måste höjas till västerländsk nivå, som Zachrisson påstår. Idag framhåller många afrikanska forskare och afrikansk media det starka behovet av ökad familjeplanering och mindre barnkullar. Det finns därför goda skäl att öka biståndsinsatserna – även de svenska – till stöd för frivillig familjeplanering och moderna preventivmedel. Och därmed bidra till att många fler afrikanska kvinnor ges möjlighet att bestämma över antalet barn, sin utbildning och framtid. Födelsetalen kan då också steg för steg minska till långsiktigt hållbar nivå.

Malte Andersson ekolog, professor em. vid Göteborgs universitet (GU)
Frank Götmark professor i ekologi vid GU, forskning om befolkningsökning
Anders Wijkman hedersordförande Club of Rome
författarna medverkar i nätverket Population Matters Sweden

2021-02-02 SvD ”Bromsa både folkökning och klimatändring”

Många av dagens miljöproblem beror mer på folkökning än på klimat­förändring. Svenskt bistånd skulle kunna göra stor skillnad, skriver Malte Andersson, Frank Götmark och Anders Wijkman.

https://www.svd.se/bromsa-bade-folkokning-och-klimatandring

De närmsta åren blir avgörande i arbetet att begränsa jordens uppvärmning och stoppa utarmningen av vitala ekosystem. Om inte utsläppen av växthusgaser minskar snabbt i västländer, Kina, Indien och andra nationer med välmående stor medelklass riskerar följderna enligt IPCC och FN att bli katastrofala. Ansvaret ligger främst hos oss i den rika världen. Vi fick favören att under några sekel använda den lagrade solenergi som ackumulerats under hundratals miljoner år. Vår civilisation göds av ”gratislunchen”, som Therese Uddenfeldt kallat sin belysande bok om denna unika händelse i människans evolution. En alternativ titel kunde varit ”brakfesten”. Vi börjar nu se konsekvenserna: tinande permafrost och polarisar, stigande havsnivå, extremare väder, gigantiska skogsbränder, förtorkade odlingar, mat- och vattenbrist, utplåning av arters livsmiljö, utrotning.

Mer undanskymt växer en annan ”utmaning”: jordens folkökning, från 3 miljarder år 1960 via dagens 7,8 till cirka 11 miljarder år 2100 enligt FN:s prognos. Allt fler människor i fattiga länder drabbas hårt av klimatförändringen i kombination med snabbt växande befolkning. Undernäring har tills nyligen minskat, men där antalet människor ökar mer än maten växer den återigen. FAO och årets fredspristagare, World Food Program, finner att 690 miljoner (cirka 9 procent) var undernärda 2019, och beräknar att de blir 840 miljoner år 2030.

Värst är läget i Afrika. Trots att många afrikaner fått bättre ekonomi ökar antalet undernärda alltsedan 2014 och är nu 250 miljoner. Om trenden består är var fjärde afrikan drabbad 2030. För att hejda humanitära katastrofer behöver tillgången på mat öka och födelsetalen minska avsevärt (idag 4,5 barn per kvinna). Annars hotar samma misstag som med jordens uppvärmning – passivitet som ger allt större framtida lidande och skador. Vill vi i den rika världen alls förstå vad som håller på att ske? I Roslings bestseller ”Factfulness” visas att andelen undernärda minskat stadigt sedan 1970. Men att antalet undernärda lidande människor ökar nämns inte. Antalet har vuxit varje år sedan 2014, och 2019 ökade även andelen undernärda.

Global Challenges Foundation fann nyligen bland tio länder att svenskar var mest negativa till den globala folkökningen. Men till skillnad från klimatändringen diskuteras folkökningen sällan i medierna och undviks nästan helt av miljöorganisationer. Varför detta ointresse för en av grundorsakerna till den snabbt ökande obalansen mellan människa och miljö? Med mindre befolkning i rika länder hade konsumtion, växthusgaser och uppvärmning givetvis också varit mindre. IPCC skrev 2014 att ”economic and population growth continue to be the most important drivers of increases in CO² emissions”.

Är en orsak till att folkökningen sällan tas upp att ökningen mest sker i fattiga tidigare kolonier? En inflytelserik europeisk opinions­bildare som George Monbiot menar att rika rasistiska västerlänningar försöker skylla klimatändringen på tredje världens folkökning, för att slippa sänka sin egen ohållbara konsumtion (Guardian 26/8 2020). Det kan vara så i vissa kretsar; alla försök att smita undan ansvar och skylla på tredje världens fattiga måste naturligtvis avvisas. Men att som Monbiot och många ”progressiva” hävda att farhågorna kring folkökningen är överdrivna är ett ödesdigert misstag, av flera skäl.

Det påstås att folkökningen inte är ett stort problem ur klimat- eller ekologisk synpunkt, då de fattigas ekologiska fotavtryck är litet. I sig riktigt, men målsättningen är ju att varje barn som föds får hygglig levnadsstandard, och då krävs vatten, energi, odlingsmark, bostäder med mera vilket gör att fotavtrycket ökar över tid. Det sker i många utvecklingsländer, och därför måste åtgärder för att stärka ekonomin i dessa länder paras med insatser för att begränsa folkökningen. Orsakerna är främst två.

Dels risken för ökad undernäring. Om Afrikas befolkning växer från dagens 1,3 till 4 miljarder får det dramatiska konsekvenser. Det är knappast möjligt att öka födoproduktionen i proportion till en sådan folkökning. Under­näringen ökar redan stadigt i Afrika sedan sex år (FAO). Någon ny grön revolution är inte i sikte. Fattigdom,

och svält hotar därför en växande del av Afrikas befolkning om den fortsätter öka som FN spår. Redan stor klimatorsakad migration (SvD 24/12, 25/1) kommer då att bli än större genom folkökningen.

Dels också risken för okontrollerad ökning av växthusgaser, från den stora del av befolkningen vars levnadsstandard ökar. Den rika världen bör därför nu kraftigt höja sina insatser för att hjälpa afrikanska nationer, och framför allt dess kvinnor, att nå den minskning i födelsetalen som många av länderna eftersträvar enligt FN (se Population Facts No 2017/10).

Ett stort problem är att många kvinnor saknar eller hindras att nyttja moderna preventivmedel. Att avhjälpa bristen är ingen särskilt dyr insats men kan snabbt bidra till lägre födelsetal. Mindre barnkullar stärker även fattiga länders ekonomi då andelen barn minskar relativt arbetande vuxna, fler kvinnor kan ta del i arbetslivet, de färre barnen kan få längre och bättre utbildning och så vidare. Självbestämmande och utbildning för kvinnor är viktigt och förtjänar starkt stöd, men lika viktigt är att snabbt höja stödet för moderna preventivmedel, rådgivning och familje­planering, där ökat svenskt bistånd skulle kunna göra stor skillnad.

Att hejda folkökningen är alltså fördelaktigt för afrikanska och andra fattiga länder. Många av dagens problem beror mer på folkökning än på klimatförändring. Till exempel kontakt med nya virus, och utrotning av arter då folk­ökningen leder till födobrist, avskogning, mer jordbruk, jakt och fiske. För att hejda klimatkrisen och utarmningen av biologisk mångfald krävs åtgärder både mot folk­ökningen och mot resursslöseriet hos världens medel- och överklass. Rapporter om jordens utveckling och åtgärder för att lösa utmaningarna måste bli mer balanserade, genom att uppmärksamma folkökningens konsekvenser och det stora behovet av familjeplanering i bland annat Afrika.

Malte Andersson, ekolog, professor emeritus vid Göteborgs universitet (GU)
Frank Götmark, professor i ekologi vid GU, forskar om befolkningsökning
Anders Wijkman, hedersordförande Club of Rome

artikelförfattarna medverkar i nätverket Population Matters Sweden

2021-01-12 Rights and responsibilities in population policy

Carl Wahren har skrivit en viktig blogg på TOP, läs den vidare där: https://overpopulation-project.com/rights-and-responsibilities-in-population-policy/ 

A robust account of human responsibility, applied to humanity’s economic and demographic decisions, is the missing link in environmentalists’ endeavours to save our planet. Contemporary humanity has been misled by promises of rights without responsibilities, win/win solutions, and individual success without discipline or concern for the common good. “Back to basics” should be our battle cry: rights balanced with responsibilities.

Recently TOP published a blog on human rights and population policy which generated a lot of commentary. Its description of the evolution of thinking about population in the last few decades chronicled an unfortunate trend in global affairs: the move away from the necessary equilibrium between rights and responsibilities.

2020-12-17 Människor behöver mat

Här är ett intressant youtube-klipp: https://youtu.be/VQVPXqwyK-k och lite längre om foodplanetprize: https://www.google.se/search?q=helen+mirren+foodplanetprize.org&ie=UTF-8&oe=UTF-8&hl=en-us&client=safari

Risken för vattenbrist, matbrist, miljöförstöring mm. är ett problem som förvärras med växande befolkning. Ett mindre akut problem om vi vänder utvecklingen så vi får en minskad befolkning. Däremot är det, oavsett hur många vi är, viktigt hur vi sköter om vår planet och hur vi odlar

2020-10-29 Rapport från EASAC – the European Academies’ Science Advisory Council.

Rapporten belyser många aspekter som rör jordens befolkning: “Towards a sustainable future: transformative change and post-COVID-19 priorities, A Perspective by EASAC’s Environment Programme” https://easac.eu/publications/details/towards-a-sustainable-future-transformative-change-and-post-covid-19-priorities/

De krävs stora omvälvande förändringar för att tackla både klimatförändringen och den snabba utarmningen av många ekosystem. Där ingår att befolkningen inte skall öka.

I rapporten skrivs bland annat: ”Ur ett vetenskapligt perspektiv måste storleken på den globala befolkningen beaktas vid sidan av resursförbrukningen per capita för att bedöma framtida miljömässig hållbarhet.  Ett av målen i en hållbar utveckling är att förse de fattigaste med ett hälsosammare, säkrare liv och högre levnadsstandard, vilket oundvikligen är förknippat med en ökning av deras utsläpp per capita (Barrett et al., 2020).  De rikas konsumtion kommer således att behöva vika om sådana mål ska uppnås inom planetens gränser.  Ändå är det totala antalet personer fortfarande viktigt och fortsatta höga fertilitetsnivåer gör det svårare att uppnå ett hållbara utvecklingsmål.  Som påpekats av Naidoo och Fisher (2020), ”om världens befolkning stiger, som förutsagt, till 9,7 miljarder år 2050 kommer det att förvärra alla andra hot mot hållbarhet”.

Att möta målen för att stärka kvinnor och utbilda flickor är därför mycket relevant för att uppnå andra mål (Barrett et al., 2020).  Faktum är att Vollset et al. (2020) beräknade att uppnå dessa utvecklings målen för utbildning och preventivmedel skulle resultera i en mer hållbar global befolkning på 6,29 miljarder år 2100.

Barrett et al. (2020) http://dx.doi.org/10.1073/pnas.1909857117.

Naiddo and Fisher (2020) https://www.nature.com/articles/d41586-020-01999-x .

Vollset et al. (2020) https://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(20)30677-2/fulltext .

Se Attenboroughs nya film: SAVING OUR PLANET REQUIRES ENDING POPULATION GROWTH

https://populationmatters.org/news/2020/10/07/attenborough-film-saving-our-planet-requires-ending-population-growth?fbclid=IwAR2_D3O-Pt_oegEc5GO-t-RjPalR25yxji9bHIMarhZu-zyVuxwsCs9Rtjc

2020-10-26 Women carry the burden of contraception –

TOP blogg by Pernilla Hansson and Richard Grossman : Is this sexism or just physiology? Most contraceptive methods are aimed at women, an issue which Jackie Brown examines in a recent article in The Oxford Student. Brown discusses the great difference between the options available for women and men, and the inequality which arises from this. In response, retired gynaecologist Richard Grossman delves further into the complexity of side effects for both genders, highlighting that there can also be positive side effects, and argues that the difference lies in the technical challenge of male contraception, more than sexism.https://overpopulation-project.com/women-carry-the-burden-of-contraception/

Se även  bloggen på The Overpopulation Project, TOP’s hemsidan

Why global support for contraception is critical in the pandemic age

2020-10-08 SvD slutreplik ”Klimatvinster uppstår på lång sikt”

Förutom att de förbättrar kvinnors situation och sparar miljön är åtgärder för att sänka höga födelsetal viktiga av klimatskäl, skriver flera debattörer i en slutreplik.

https://www.svd.se/klimatvinster-uppstar-pa-lang-sikt

I vårt debattinlägg och vetenskapliga artikel pläderar vi för att födelsetal i fattiga länder med snabb folkökning behöver minska även av klimatskäl. Mindre befolkning kan på lång sikt ge betydligt lägre utsläpp av växthusgaser och förbättra klimatanpassningar. Folkökning och födelsetal behöver därför integreras i klimatarbetet. Bo Malmberg kritiserar oss med argumentet att lägre födelsetal i fattiga länder ger ekonomisk utveckling och ökade utsläpp av växthusgaser. Ja, lägre födelsetal kan leda till höjning av både ekonomi och utsläpp per capita. Men fortsatt minskande population bäddar för minskade utsläpp, givet att vi inte ökar utsläpp per capita för evigt.

Malmbergs jämförelse av Sydkorea och Ghana är missvisande, då länderna skiljer sig starkt även i annat än fertilitet. Sydkorea fick stort ekonomiskt och annat stöd av USA. Ghana saknade liknande stöd, en viktig skillnad.

I Ghanas närhet har även Nigeria höga födelsetal. Enligt FN:s medelprojektion mer än tredubblas befolkningen där till år 2100, från 206 till 733 miljoner. Casey och Galor (2017) beräknade att om Nigeria i stället följer FN:s låga projektion (531 miljoner år 2100) kan inkomsten per capita öka fram till 2100. Men ändå beräknas utsläpp av växthusgaser minska med 10 procent till 2050, och med 35 procent till 2100.

Författarna visar vidare att 1 procent lägre folkökning på grund av minskad fertilitet generellt kan ge upp till 7 procent högre inkomst per capita samtidigt som utsläppen minskar (1 procent kan låta lite, men vid 2 procent årlig folkökning dubbleras ett lands befolkning på 35 år). Malmbergs antagande att ”lägre fertilitet… är förknippad med snabbt ökande koldioxidutsläpp per capita” kan därför ifrågasättas på goda grunder. Det är knappast rimligt att anta att fattiga länder utvecklas på samma sätt som rika tidigare gjort, givet ny klimat-teknologi, nya konsumtionsmönster och stöd till fattiga länder. Däri bör ingå utökad familjeplanering och utbildning av både kvinnor och män (män styr ofta familjestorleken i dessa länder).

Bo Malmberg bygger en egen halmgubbe och kritiserar den då han skriver ”man ska nog inte intala sig att färre barn är något som kan rädda klimatet de närmaste decennierna”. Vi skrev uttryckligen att klimatvinster av lägre folkökning främst kommer på sikt, de ”uppstår främst under slutet av seklet men måste planeras för nu”. Men för klimatanpassningar kan lägre folkökning och mindre familjer ge stora fördelar på kort sikt, till exempel lägre vattenförbrukning, och mindre utsatthet vid födobrist.

Project Drawdown har visat att ökad utbildning för kvinnor och familjeplanering tillhör de mest kostnadseffektiva åtgärderna för att reducera utsläpp av växthusgaser. Regeringen har avsatt 8 miljarder kronor till Gröna klimatfonden 2020–2023. Såvitt vi kan se omfattar inte fondens satsningar familjeplanering i länder med höga födelsetal. Sverige skulle kunna stödja program för familjeplanering i denna fond, med rådgivning och gratis preventivmedel. Satsningar behövs särskilt i Afrika, där fonden tycks sakna sådana projekt.

Bo Malmbergs kritik är missriktad. Fattiga länder utvecklas förhoppningsvis mot bättre levnadsvillkor. Om de då producerar mer växthusgaser per capita är fortsatt folkökning ett växande problem. Förutom att de förbättrar kvinnors situation och sparar miljön är åtgärder för att sänka höga födelsetal viktiga av klimatskäl.

Jenna Dodson biträdande forskare, Göteborgs Universitet
Patricia Derer biträdande forskare, Göteborgs Universitet
Frank Götmark professor, Göteborgs Universitet
Philip Cafaro professor, Colorado State University, USA
Jane O’Sullivan PhD, University of Queensland, Australien
Pernilla Hansson biolog och forskningsassistent
Malte Andersson professor emeritus, Göteborgs Universitet
Karl-Erik Norrman före detta ambassadör, bland annat med ansvar för biståndsfrågor
Carl Wahren före detta universitetslektor, OECD, Sida och FN

2020-09-29 Fria Ord GP: Vi är den invasiva arten som måste begränsas

https://www.gp.se/fria-ord/vi-%C3%A4r-den-invasiva-arten-som-m%C3%A5ste-begr%C3%A4nsas-1.34764842

Fria ord: I stället för symbolåtgärder med rut-avdrag för transporter av begagnade möbler till loppis och andra tramsåtgärder borde den som bryr sig om miljön för våra barn och barnbarn agera för att antalet människor inte ska öka i antal, skriver Anders B Johnsson.

 Apropå insändaren Parkslide – den drabbande djävulsväxten (26/9), som tar upp frågan om hur vi bör hantera den invasiva arten parkslide. Det finns flera andra arter som man betecknar som invasiva och som vi inte vill ha i vår natur såsom jättebjörnloka, mårdhund, japanska jätteostron med flera.

Men hur är det då med oss själva – det vill säga hur är det med människan? Av all högre biomassa på jorden utgör människan mer än 30 procent enligt Björn Olsens sommarprogram. Husdjuren utgör mer än 60 procent av all högre biomassa och de vilda djuren bara 4 procent.

Befolkningen i världen växer med en stad av Uppsalas storlek varje dag året runt. Varje dag året runt ska alltså fler än 200 000 nya människor kunna växa upp och hitta försörjning utan att tränga ut dem, som redan finns.

En värld där människan fortsätter att öka i antal kan aldrig bli uthållig. I stället för symbolåtgärder med rut-avdrag för transporter av begagnade möbler till loppis och andra tramsåtgärder borde den som bryr sig om miljön för våra barn och barnbarn agera för att antalet människor inte ska öka i antal.

Vi måste alla inse att vi trots allt är en form av parkslide som hela tiden ökar i antal och ingen annan än vi själva kan begränsa oss.

Gro Harlem Brundtland ledde ett FN-uppdrag 1968. Uppgiften var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling. Med hållbar utveckling menade man: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.

Man måste alltid gå till roten på ett problem om man vill lösa det. Man kan inte bara bearbeta symptomen utan att undanröja orsaken till problemet. Miljöpartiet och alla de andra politiska partierna går inte till roten med våra miljöproblem, när de enbart fokuserar på den uppvärmning som fossila bränslen orsakar. Vi måste alla inse att vi trots allt är en form av parkslide som hela tiden ökar i antal och ingen annan än vi själva kan begränsa oss.

2020-09-26 SvD ”Bryt tabun kring folkökning och klimatet”

Klimatvinster av långsammare folkökning ignoreras nästan helt av forskare, media, och politiker. Vi uppmanar till integrering av befolkningsfrågan i klimatarbetet, skriver flera debattörer.

https://www.svd.se/bryt-tabun-kring-folkokning-och-klimatet

Folkökning och ekonomisk expansion är de främsta drivkrafterna bakom utsläpp av växthusgaser, fastslog FN:s klimatpanel 2014 (IPCC). Men klimatarbetet är i stort begränsat till konsumtionsreglering och teknisk utveckling med delvis okänd effektivitet. Klimatvinster av långsammare folkökning ignoreras nästan helt av forskare, media, och politiker. I en ny kunskapsöversikt i Science of the Total Environment (fri pdf till den 23 oktober) klargör vi fördelar som kan uppnås med ett bättre integrerat klimatarbete.

FN:s medelprognos spår en ökning från 7,8 miljarder människor i dag till 10,9 miljarder år 2100. Om populationen i stället följer FN:s låga prognos (0,5 färre barn per kvinna; 7,3 miljarder år 2100) kan globala utsläpp av växthusgaser minska med 35–40 procent jämfört med medelprognosen. I scenarier för minskade utsläpp gav låg folkökning liknande effekt som omställning till förnybar el år 2100. Effekten uppstår främst under slutet av seklet men måste planeras för nu. Starkast minskning av utsläpp nås om ny teknik, förnybar el, effektivare matproduktion, livsstilsändringar och lägre folkökning kombineras. Länder med folkminskning kan också framgent få klimatfördelar; i Japan bidrog folkminskningen mellan 2013 och 2017 till att minska energirelaterade utsläpp av växthusgaser.

FN:s låga prognos kan vara svår att nå, men frivilliga program för familjeplanering (till exempel i Sydkorea, Thailand, Iran, Rwanda och Costa Rica) visar att födelsetal kan sänkas snabbt. Länderna var fattiga då programmen startade, som i Afrika i dag (världsdelen med högst födelsetal; 4,7 barn per kvinna 2015). Intensivt arbete med upplysning, rådgivning och ökat bruk av moderna preventivmedel krävs. I Afrika nyttjar endast var fjärde kvinna sådana medel. Beslutsfattare i såväl rika som fattiga länder måste bli medvetna om folkökningens problem och lösningar.

Klimatet ändras och anpassningar diskuteras ofta. Färre människor förenklar anpassningar till jordens uppvärmning. Folkökningen gör oss alltmer utsatta vid till exempel översvämningar och även vid motsatsen, vattenbrist, som nu är uppenbar i till exempel Indien och fattiga länder, men även i södra Sverige. Ökad produktion av mat till allt fler människor kräver massor av sötvatten, särskilt för bevattning av odlingar, medan lägre folkökning sparar vatten.

En ny rapport, Klimat och hälsa, från Sahlgrenska Akademin och sju andra organisationer, ser värmeböljor som ett av tre stora hot mot folkhälsan. Men rapporten utelämnar betydelsen av antalet människor. Lägre folkökning kan bidra till att reducera utsattheten för extrem hetta i många länder (temperaturer över cirka 35 grader Celsius ökar dödligheten). Studier av klimatändring och folkökning har uppskattat temperatureffekten av dessa två faktorer var för sig, och av interaktionen dem emellan. I sju av nio studerade länder, och i en global studie, hade interaktionen klimat–folkökning störst effekt på antalet människor som utsätts för extrem hetta framgent (klimatändring i sig hade stor relativ betydelse endast i Kina). Åtgärder mot folkökningen är därför viktiga, men förbises vanligen i media och inom klimatforskningen.

Flera studier tyder på att säkerheten i tillgång på sötvatten (ibland även livsmedel) minskar med ökande befolkning som kräver mer resurser, medan klimatändring i sig är en sekundär faktor. Åtgärder för att minska populationen kan öka vattentillgången per person, och delvis kompensera negativa effekter av klimatändring.

Antalet människor påverkas av länders befolkningspolicy och dess genomförande. Program för frivillig familjeplanering har varit framgångsrika där de baserats på mänskliga rättigheter, såsom rätt och tillgång till preventivmedel, och rådgivning vid familjebildning. Undantag med tvångsåtgärder har funnits (till exempel i Kina, en kort period i Indien, och i Peru) och måste naturligtvis undvikas i framtiden. Genom bättre utbildning, hälsovård, rådgivning och gratis preventivmedel kan kvinnor och familjer även i fattiga länder välja att skaffa färre barn. Samtidigt måste patriarkala sociala normer om stor familj ändras. Det kan ske via organisationer (bistånd, frivillig hjälp) och progressiva politiker i länder som ändrar kurs, och via massmedia. Ett lyckat arbete för att främja mindre familjer bedrivs till exempel genom multimedia (tv- och radiodramer) av Population Media Center i USA. Framgångsrika program för familjeplanering utmärks av flera samverkande insatser – de har bidragit till att cirka 100 av världens 250 länder minskat antalet barn per kvinna till jämviktsnivå (cirka 2,1), där befolkningens storlek kan hållas relativt stabil.

Särskilt fattiga länder behöver nu utökad modern familjeplanering för att förbättra hälsa, ekonomi och biologisk mångfald, och för att minska växthusgasutsläpp då länderna utvecklas och konsumtionen ökar. Familjeplaneringsprogram, till exempel FP2020, är en viktig del av lösningen på klimathoten. Minskad folkökning räcker inte för att begränsa klimatändring på egen hand, men detta gäller även reglering av konsumtion och teknikutveckling. En kombination av dessa och andra åtgärder krävs, i integrerade strategier.

Vi måste bryta tabun som råder kring folkökningens betydelse för klimatet. Vi uppmanar forskare inom miljö och hälsa, politiker, och myndigheter som till exempel Sida: integrera befolkningsfrågan i klimatarbetet!

Jenna Dodson, biträdande forskare, Göteborgs Universitet
Patricia Derer, biträdande forskare, Göteborgs Universitet
Frank Götmark, professor, Göteborgs Universitet
Philip Cafaro, professor, Colorado State University, USA
Jane O’Sullivan, PhD, University of Queensland, Australien
Pernilla Hansson, biolog och forskningsassistent
Malte Andersson, professor emeritus, Göteborgs Universitet
Karl-Erik Norrman, före detta ambassadör, bland annat med ansvar för biståndsfrågor
Carl Wahren, före detta universitetslektor, OECD, Sida och FN

Författarna är verksamma inom The Overpopulation Project.

2020-09-16 Ny artikel

I en nu publikation (Dodson, J. C.; Dérer, P.; Cafaro, P.; et al. (2020): Population growth and climate change: Addressing the overlooked threat multiplier. Science of The Total Environment 748, 141346. http://dx.doi.org/https://doi.org/10.1016/j.scitotenv.2020.141346 )  skrivs i sammanfattningen (översatt):

1-s2.0-s0048969720348750-ga1

”Demografiska trender kommer att spela en roll för att bestämma omfattningen av klimatstörningar och samhällens förmåga att anpassa sig till den. Ändå ignorerar politiska beslutsfattare i stor utsträckning potentialen för fertilitetsförändringar och befolkningstillväxt när de utformar politik för att begränsa klimatstörningar och minska dess effekter.

Här argumenterar vi för att rättighetsbaserade politiska ingripanden kan minska fertilitetsnivån till nivåer som överensstämmer med låga befolkningsvägar. Vi granskar studier på landsnivå och global nivå som undersöker effekterna av låg befolkningsvägar på klimatförändringsdämpning och anpassning. Vi tillhandahåller sedan rättighetsbaserade policyrekommendationer, till exempel utbyggnad av frivilliga familjeplaneringsprogram som innehåller element från framgångsrika tidigare program och belyser nuvarande forskningsgap.

I överensstämmelse med politik som avslutar användningen av fossila bränslen och stimulerar hållbar konsumtion, bör human politik som saktar befolkningstillväxten vara en del av ett mångfacetterat klimatrespons. Denna politik kräver uppmärksamhet från forskare, policyanalytiker och politiker.”

2020-08-10 SLUTREPLIK DN DEBATT av Nätverket Population Matters Sweden. 

Om ni vill ha en pdf av hela debatten skicka mail till Frank Götmark frank.gotmark@bioenv.gu.se.

”Människors materiella behov kan inte trollas bort av aldrig så smarta IT-system och robotar.”

I vår debattartikel https://www.dn.se/debatt/minskande-befolkning-ar-inte-problemet/ pekade vi på att befolkningsökningen gör det svårt eller omöjligt att nå ett långsiktigt hållbart samhälle på jorden. Detta har upprört Mats Målqvist, Take Aanstoot och Anna Bergström (MAB) som i en replik anklagar oss för att enbart ”se till befolkningens storlek”. Det är fel och visar att MAB läst vår artikel slarvigt.

Den samlade påverkan på jordens klimat och ekosystem beror av antalet människor gånger den genomsnittliga konsumtionen per person och de teknologier vi nyttjar. Den snabba folkökningen är därför en viktig del av problemet, och ett odiskutabelt framtidshot. Vi säger uttryckligen att detta gäller rika såväl som fattiga befolkningsgrupper, och att det på kort sikt är miljöpåverkan från över- och medelklassen världen över som är det största hotet. Fattiga människors ekologiska fotavtryck är litet, men målsättningen – inte minst i FN:s hållbarhetsmål – är att varje barn som föds skall få ett bra liv. För detta kommer att krävas energi, vatten, mark, bostäder med mera.

Teknologin är central, om än tveeggad. Tekniska framsteg sker och är nödvändiga. Men vi kan inte blunda för att ny teknik ofta bidragit till allt snabbare exploatering och förstöring av vitala ekosystem och biologisk mångfald. Till detta kommer att risken för pandemier ökar när ekosystemen utarmas, vilket covid-19 är ett exempel på. Att som MAB måla upp en framtid där befolkningens storlek inte skulle spela någon roll är inte trovärdigt. Teknik kan lösa många utmaningar, men människors materiella behov kan inte trollas bort av aldrig så smarta IT-system och robotar.

MAB hävdar att ”befolkningstillväxten redan planat ut”. Men globalt är antalet barn per kvinna 2,47 – i Afrika söder om Sahara 4,7 – och med dagens stora befolkning på drygt 7,8 miljarder som bas blir ökningen 81 miljoner på ett år enligt FN. Ökningen har legat på denna nivå ett antal år. Att påstå att ökningen planat ut är därför missvisande. Den samlade påverkan avgörs inte av procentandelar utan av ökningen i antalet människor.

Artikeln i Lancet, som vår ursprungliga artikel responderade till, ger en prognos för år 2100 om drygt 2 miljarder färre människor på jorden än i FN:s senaste beräkning. Artikeln har fått allvarlig kritik. Inget talar för att Lancets prognos är säkrare än FN:s från 2019.

En ökning med cirka 1.700 miljoner människor till 2050, som FN och Lancet-artikeln är någorlunda överens om, kräver starkt ökad matproduktion, som ger fortsatt reducering av arter och naturliga ekosystem. Ökningen i energi- och materialförbrukningen kommer att bli massiv. FN-organet International Resource Panel gör prognosen att världen kommer att bygga lika mycket urban infrastruktur fram till 2050 som det byggts hittills. Användningen av stål, cement, aluminium och plast kommer att mångdubblas. Till bilden hör att dessa materialslag svarar för nära 20 procent av koldioxidutsläppen i dag. Resultatet kan bara bli mer föroreningar, mer trängsel i urbana miljöer och allt större undanträngning av naturliga ekosystem. Vi och våra husdjur utgör i dag drygt 98 procent av den samlade massan av stora ryggradsdjur på land. Vilda sådana utgör nu mindre än 2 procent!

MAB skriver att tal om höga födelsetal ”riskerar att skuldbelägga de mest utsatta” och bidrar därmed till fortsatt tabu i frågan. Väl utformad familjeplanering kan hjälpa miljontals kvinnor och familjer i runt om i världen, och dessutom gynna ekonomisk utveckling. Ständig folkökning skapar alltfler munnar att mätta, kräver allt fler skolor och bostäder, kostsam utökad infrastruktur, och förstås mer energi. Ökad utbildning av kvinnor har stor betydelse, men har som enda åtgärd begränsad effekt; program för frivillig familjeplanering (inklusive fria preventivmedel) och förändrade normer om familjestorlek är viktiga.

Låga födelsetal kan ge minskande befolkning i flera högkonsumerande länder. Vi är naturligtvis medvetna om att det krävs en rad åtgärder för att hantera en dylik situation. Men att en sådan utveckling skulle leda till kollaps som MAB säger har vi svårt att se. Verkligheten är att de cirka 20 länder vars befolkning nu minskar inte har större ekonomiska problem än länder vars befolkning ökar snabbt. Snarare tvärtom.

Länder med åldrande befolkning måste planera för en positiv utveckling, inklusive väl avvägda pensionssystem (ett ”kontrakt” mellan generationer). Begreppet ”arbetsför ålder” bör ses över. Ökad automatisering och robotisering förväntas därtill minska behovet av arbetskraft. Därutöver kommer naturligtvis immigration att ge bidrag till arbetskraften. Immigration löser dock inte ”problemet” med åldrande befolkning, vilket en FN-rapport klargjorde redan år 2000. Immigration leder till ökad befolkning, och ännu fler gamla i framtiden. Man fann att till exempel Japan från mitten av 90-talet och fram till 2050 skulle behöva ytterligare cirka 550 miljoner människor till en befolkning på 125 miljoner, för att hålla kvoten mellan 15 – 64 år och 65+ konstant.

All världens länder kommer att småningom nå ett stadium med åldrande befolkning. Det är nödvändigt, och fördelarna överväger starkt, men planering inför detta krävs. Länder med mycket låga födelsetal behöver förbättra situationen för arbetande kvinnor och familjer och gynna barnafödande om obalanser blir för stora. Sverige tillhör dock inte dessa länder.

https://www.dn.se/debatt/manniskors-materiella-behov-kan-inte-trollas-bort/

2020-07-14 Ett arbete om jordens befolkningsutveckling publicerades i the Lancet. Replik i TOP och DN debatt 31/7.

Ett arbete https://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(20)30677-2/fulltext om jordens befolkningsutveckling i medicintidskriften the Lancet har rönt stor uppmärksamhet i media, internationellt och i Sverige, bl.a. på nyhetsplats i DN 23 juli. Både artikeln i the Lancet (bekostad av Bill & Melinda Gates Foundation), i DN och i BBC4 har vantolkad problemen med jordens befolkning.
I en replik av Jane O’Sullivan
https://overpopulation-project.com/will-global-population-peak-below-10-billion/ och i DN den 31:e juli bemöts dessa tolkningar och beläggs med motargument https://www.dn.se/debatt/minskande-befolkning-ar-inte-problemet/ :

2020-07-31 DN Debatt.

”Minskande befolkning är inte problemet”

Nätverket Population Matters Sweden: En uppmärksammad studie i The Lancet pekar mot en lägre befolkningsökning i världen än tidigare prognoser. Men en miljard människor till är fortfarande långt över vad jorden klarar. Befolkningstrenden måste snarare vända neråt, och det kräver åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter världen över.

Ett nytt arbete om jordens befolkningsutveckling i medicintidskriften The Lancet har rönt stor uppmärksamhet i medierna, internationellt och i Sverige, bland annat på nyhetsplats i DN den 23 juli. ”Nyheten” är rapportens slutsats att världsbefolkningen kommer att börja minska redan kring år 2060–2070 och hamna på ”bara” 8,8 miljarder år 2100, jämfört med 7,8 miljarder i dag. Detta
är betydligt lägre än FN:s prognos från 2019 på 10,9 miljarder.  
https://tpc.googlesyndication.com/safeframe/1-0-37/html/container.html

Båda beräkningarna grundas på en lång rad osäkra antaganden. Den angivna felmarginalen är i båda fallen cirka 2 miljarder åt vartdera hållet. Den stora osäkerheten hos detta slags beräkningar visas av att FN:s befolkningsframskrivning för år 2100, som förnyas vartannat år, ökat från cirka
9 till nästan 11 miljarder sedan år 2000. 
Det är tveksamt om Lancet-studien har större säkerhet. Modellen antar till exempel snabbare minskning i Afrikas födelsetal än vad senare års empiriska resultat pekar på. Prognoser över 75–100 år är genuint osäkra. Notabelt är dock att både Lancet-studien och FN 2019 pekar mot en befolkning på 9–10 miljarder människor år 2050.

Den stora frågan är därför – eller borde vara – om 9–10 miljarder, eller ens dagens 7,8, är långsiktigt hållbart ur klimat-, miljö- och försörjningsperspektiv. Eller om en befolkning på dessa nivåer är hållbar ur ett socialt och mänskligt perspektiv? Att vi redan nu överutnyttjar jordens naturresurser blir allt mer uppenbart.

Den snabba klimatförändringen är en illavarslande konsekvens, men långt ifrån den enda. Skogsskövling, särskilt i tropikerna, liksom markexploatering, förintar miljön för djur och växter och leder till att den biologiska mångfalden snabbt minskar. Ständigt större uttag då befolkningen ökar
leder till utarmning av fiskbestånd, sinande vattentillgångar och snabb förbrukning av andra livsviktiga naturresurser. 

Till bilden hör naturligtvis också livsstilar och konsumtionsvanor hos över- och medelklassen i länder världen över. Fotavtrycken från en höginkomsttagare i till exempel Sverige, USA, Kina eller Indien kan vara 50–100 gånger större än från en bonde i Mali eller Bangladesh. Men befolkningens
totala storlek spelar avgörande roll på sikt, och vägs alltför sällan in i diskussionen om vår gemensamma framtid.

En paradox är att Lancet-studiens projektion om en minskande befolkning i vissa regioner och länder tycks fånga största intresset. Inte den snabba ökningen av befolkningen i Afrika, där många länder söder om Sahara väntas dubbla sina befolkningar redan till 2050. Många kommentatorer ifrågasätter hur Japan, Sverige, EU med flera skall klara sin välfärd med topptung befolkningspyramid.

Men man frågar sig inte hur exempelvis Nigerias cirka 200 miljoner invånare, hälften av dem extremt fattiga, skall kunna öka till 800 miljoner som alla behöver mat, vatten och rimliga levnadsvillkor. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation visar i sin rapport 2020 att undernäringen i världen ökat de senaste fem åren. Situationen är värst i Afrika, med 19 procent undernärda. Ökningen i matproduktionen håller inte jämna steg med den snabba folkökningen, som främst beror på att Afrika söder om Sahara har det i särklass högsta födelsetalet bland världens regioner, i genomsnitt 4,7 barn per kvinna. Moderna preventivmedel nyttjas bara av cirka 25
procent av kvinnorna, något som sällan rapporteras i medier.  https://303866d5066c01d536340bb826a5b082.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-37/html/container.html

I våra ögon är befolkningsminskningen som sker i många utvecklade länder hanterbar medan de långsiktiga konsekvenserna av global och regional överbefolkning är ödesdigra. De har ännu inte mötts med tillräckliga humanitära lösningar och åtgärder. Allmän optimism räcker inte, konsekvenserna av folkökningen är oerhörda, både ekonomiskt, socialt och miljömässigt, särskilt i
Afrika. 
Allmän optimism räcker inte, konsekvenserna av folkökningen är oerhörda, både ekonomiskt, socialt och miljömässigt.

Redan i dag visar opinionsundersökningar att en stor del av den unga befolkningen i många afrikanska länder har siktet inställt på att emigrera – i första hand till Europa. Orsaken är bristen på jobb, och livsförhållanden som lämnar mycket i övrigt att önska. Och fortsatt folkökning kommer förvärra situationen.

En del debattörer hävdar att det enda vi kan göra för att minska födelsetalen är att satsa på fattigdomsbekämpning. Det är helt centralt, men åtgärder för att stärka kvinnors ställning och utbildning, förändrade sociala normer kring familjestorlek, samt familjeplanering är också mycket
viktiga.

Lancet-rapporten och dess okritiska spridning i medierna riskerar att ytterligare marginalisera och minska de åtgärder som världssamfundet – inklusive det svenska biståndet – ägnar åt att möta de stora sociala och ekologiska problem som en fortsatt snabb folkökning innebär.

Frågan är inte ny. Under 1960- och 70-talen ägnades reproduktiv hälsa, familjeplanering och skolgång för flickor stort intresse. Befolkningskonferensen i Kairo 1994 antog ett hyggligt ambitiöst program, men därefter följde en successiv nedtoning av ambitionerna.

Ofta antar man tyvärr att folkökningen löser sig själv. Detta utan att visa hur mänskligheten – som redan överutnyttjar jordens resurser – skall kunna nå balans med de livsuppehållande systemens förutsättningar. Även de resurser vi kallar förnybara är ändliga och minskar då vi förbrukar dem snabbare än de återskapas, vilket ofta sker i dag.

Målet bör vara en världsbefolkning som minskar till hållbar nivå, och att en vändning nedåt sker så tidigt som möjligt. För detta krävs en rad åtgärder. Primärt en ekonomisk utveckling där fattigdomen bekämpas och materiella resurser omfördelas från rika till fattiga. Studier visar att  utvecklingsländer med framgångsrik frivillig familjeplanering och starkt minskande födelsetal har snabbare ekonomisk utveckling än länder som saknar sådana insatser. 

Tillgången till reproduktiv hälsa och familjeplanering måste åter ges hög prioritet, både i
världens biståndsinsatser och i mottagarländernas egen politik. Det gäller både där överbefolkning redan råder eller hotar, och i de ”rika” länder/befolkningsgrupper som i dag står för merparten av miljö- och klimatförsämringen. Det är lika, eller till och med mer ohållbart med höga födelsetal i Sverige och andra högkonsumerande länder som i slumstädernas och landsbygdens befolkningar i Afrika.

All världens kvinnor behöver få kunskap, rättighet, tillgång och råd att skaffa moderna preventivmetoder. Så är långt ifrån fallet i dag. Mer än 200 miljoner kvinnor världen över önskar tillgång till preventivmedel men förvägras detta av olika skäl.

Ambitiösa nya insatser krävs för att stärka kvinnors ställning och så snart som möjligt vända världens ohållbara folkökning till minskning.

2020-06-23 Byråkratin innehåller några av utvecklingssamarbetets viktigaste ingredienser

av Inge Gerremo: https://fuf.se/magasin/byrakratin-innehaller-nagra-av-utvecklingssamarbetets-viktigaste-ingredienser/

Expertkunskaper och kunskapsutbyten är grundläggande för ett fungerande utvecklingssamarbete. Att prioritera bort det för att minska biståndets byråkrati är både dumt och kortsynt. Då blir det svårt att navigera i vår komplexa värld, menar Inge Gerremo som har 50 års erfarenhet av att jobba med svenskt bistånd.

Att jaga byråkrati är som regel vällovligt och motiverat, något som svensk biståndsförvaltning ägnat sig åt under många år. Men det kan också leda till att insatser grundas på alltför svaga kunskaper.

Investeringar i kunskap brukar löna sig i det långa loppet. Den förkättrade byråkratin ger många viktiga bidrag till det internationella biståndet.”

Det är en av professor Daniel Tarschys reflexioner i en nyligen publicerad rapport,  https://utvecklingsarkivet.se/2020/05/28/bistandets-forvaltningskostnader-for-stora-eller-kanske-for-sma/ som han skrivit på uppdrag av Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, i regeringskansliet. De tankarna förmedlar han dels i https://www.dn.se/debatt/jakten-pa-byrakrati-kan-gora-bistandet-mindre-effektivt/, dels i https://fuf.se/magasin/bistandets-byrakrati-sa-mycket-mer-an-administration/.

Utvecklingssamarbete handlar om kunskapsutbyte

Utvecklingssamarbete handlar i första hand om kunskapsutbyte. Men under senare decennier har svenskt utvecklingssamarbete främst kommit att röra sig om pengar. Med så lite administration som möjligt ska 1 procent av Sveriges BNI slussas till olika länder. Eller så går pengarna till
internationella organisationer utan någon mer ingående kunskapsrelaterad uppföljning. Biståndsmyndigheten Sida har under senare år tvingats till en alltmer nedbantad
administration samtidigt som kraftigt ökande biståndsmedel ställts till förfogande.

Det svenska biståndet har allt sedan Sidas tillkomst 1965 haft en tyngdpunkt på så kallat tekniskt bistånd, alltså överföring av kunskap som gradvis alltmer setts som ett utbyte av kunskap. Därtill
kom inledningsvis ett omfattande finansiellt bistånd i form av förmånliga krediter. Särskilt det kunskapsutvecklande biståndet rustade sig med personal som kunde – och framför allt lärde sig – de olika ämnesområden i de främmande miljöer svenskt bistånd hade att hantera. Ett av dessa var lantbruket som många nyblivna utvecklingsländer behövde få fart på för att säkra sin matförsörjning. Det är lika aktuellt idag och det var där jag själv kom att arbeta.

Under de olika skeden som arbetet befann sig i krävdes en kvalificerad dialog från biståndsmyndigheten med berörda parter för att kunna lotsa de insatserna framåt och åstadkomma de resultat som man gemensamt kommit överens om. Under arbetets gång utvecklades en kritisk massa, en betydande kunskapsbank, inom Sida med uppgift att efter hand möjliggöra allt bättre
insatser i dialog med beslutsfattare inom såväl den egna myndigheten som regering och riksdag.

Detta gällde för ett antal i utvecklingssamarbetet prioriterade områden såsom undervisning, hälsofrågor, familjeplanering, industri, infrastruktur, förvaltning, kultur och lantbruk. Som exempel bestod Sidas egen expertis inom de areella näringarna av ett 15-tal personer med kunskap inom relevanta delar av området, som till exempel växtodling, husdjursfrågor, veterinärmedicin,
fiske och skogliga frågor. Många medarbetare kom från berörda myndigheter, andra från näringen. Därutöver tillkom expertis med en bredare ekonomisk eller samhällsvetenskaplig bakgrund för att kunna bidra med vidare perspektiv och sätta in insatserna i sitt socioekonomiska sammanhang.  När så insatser skulle genomföras krävdes att biståndsmyndigheten också kunde förse sig med expertis
som dagligen arbetade med frågorna såväl nationellt som i andra länder – och inte minst vid relevanta internationella organisationer.

För att bland annat hitta expertis inrättades olika stödjepunkter vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Fiskeriverket, Kungliga Tekniska Högskolan och den socialantropologiska institutionen vid Stockholms universitet. Denna viktiga samverkan mot ett gemensamt mål gjordes möjlig utifrån
dåtidens devis inom svensk statsförvaltning, ”statens myndigheter skola räcka varandra handen”, myntad redan av Axel Oxenstierna i 1634 års regeringsform. Därtill kom omfattande kontakter och samarbete med berörda FN-organ, i det här fallet främst FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation, FAO. Det gav i sin tur goda möjligheter att bistå regeringskansliet i det multilaterala arbetet.

Detta var den expertis som den svenska biståndsförvaltningen ansåg sig behöva och detta i en situation med betydligt färre biståndsmedel till sitt förfogande än idag. Det synsättet skapade stora möjligheter för såväl breda som djupa kunskaper om utvecklingssamarbetets komplexitet. Det var
också den kunskapsnivå som riksdag och regering ansåg behövdes för att garantera en effektiv och kunnig biståndsadministration. Det ska jämföras med ett fåtal ämnesföreträdare idag i dagens organisation inom aktuella områden. Dessa skilda bedömningar, om vad ett effektivt och tillförlitligt samarbete kräver, är svåra att förstå, inte minst mot bakgrund av den alltmer komplexa värld utvecklingssamarbetet befinner sig i.

Mot den här bakgrunden är jag övertygad om att också dagens biståndsförvaltning skulle behöva förstärkas med ett betydande expertkunnande inom ramen för det som ibland lite nedlåtande och även lite överflödigt definieras som administration. Min egen erfarenhet efter många års utvecklingssamarbete är att kunskapsutbyte oftast är betydligt viktigare än de pengar som förmedlas och det utbytet börjar för svensk del redan i Sida. Samtidigt krävs rimlig kapacitet
på båda sidor för en fruktbar dialog, inser också jag, men då riskerar enbart överföring
av pengar ge andra problem.  Daniel Tarschys väcker genom sin utredning en viktig fråga när han där analyserar dagens så kallade ”förkättrade byråkrati”.

2020-05-12 FUF. Abort, preventivmedel och sexualundervisning hotas under coronapandemin

Noora Grari: Osäkra aborter, brist på preventivmedel, inställd sexualundervisning och försämrad mödravård. Det är några av konsekvenserna av coronapandemin. Miljontals flickor och kvinnor världen över kan drabbas av oönskade graviditeter och död. https://fuf.se/abort-preventivmedel-och-sexualundervisning-hotas-under-coronapandemin/

Stängda fabriker, leveranskedjor som bryts och importrestriktioner är några exempel på konsekvenser av coronapandemin. Detta har lett till en minskad produktion av bland annat preventivmedel och produkter för säkra aborter.

Risken är stor att det kommer bli global brist på kondomer. Företaget Karex i Malaysia – som tillverkar var femte kondom i världen – var tvunget att hålla stängt en period på grund av coronapandemin. Nu har man återigen öppnat fabriken, men med endast halva arbetsstyrkan på plats. Detta leder till att bristen på kondomer kommer att vara i flera månader.

Enligt biståndsmyndigheten Sidas generaldirektör Carin Jämtin kan det bli en kraftig ökning av hiv,
könssjukdomar, oönskade graviditeter, osäkra aborter och ökad mödradödlighet när
det råder en brist på livsviktiga produkter.

Ett annat problem är att allt färre kvinnor kan ta sig till kliniker för att få hjälp, på grund av karantänsregler. Hjälporganisationer befarar att över 9 miljoner kvinnor som annars
skulle fått hjälp, under 2020 kan drabbas av bland annat oönskade graviditeter och död.

Kvinnor i låginkomstländer är en extra sårbar grupp som kommer att drabbas hårt av pandemin, menar Katarina Bergehed, sakkunnig i kvinnors rättigheter och sexuella och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) på Amnesty International.

Låginkomstländer har ofta en svag hälso- och sjukvård och därmed åsidosätts ofta SRHR när dessa länder omfördelar resurser till att hantera kriser, säger hon.

Tidigare erfarenheter av virusinfektionen ebola – som främst spred sig i västafrika år 2014 – visar att resurser för sexuell och reproduktiv hälsa togs i anspråk för att bekämpa epidemin. Det ledde till att mödradödligheten i regionen ökade.

Ett exempel är Sierra Leone – ett land som drabbades hårt av ebola. Som en effekt av exempelvis stängda kliniker under utbrottet dog 3 600 till 4 900 människor i samband med bland annat förlossningar, komplikationer under graviditeten eller dödfödda barn. Det kan jämföras med de cirka 4 000 som dog i själva sjukdomen ebola under hela epidemin. Konservativa krafter utnyttjar pandemin.

Den sexuella och reproduktiva hälsan hotas inte enbart av coronapandemins praktiska konsekvenser. Konservativa krafter utnyttjar också pandemin för att föra sin egen agenda. I vissa delstater i USA i ställs aborter in med coronakrisen som motivering. Makthavarna menar att aborter
inte är nödvändig sjukvård och att man bör omprioritera resurserna till att hantera coronakrisen.

I Polen är abort endast tillåtet om graviditeten är en följd av våldtäkt eller incest, om fostret har allvarliga skador eller missbildningar eller om moderns liv anses vara hotad. Den polska regeringen
vill göra
ytterligare åtstramningar som i princip leder till ett totalförbud mot abort. Denna fråga har legat på is sedan 2016 då man inte gick vidare med ärendet eftersom förslaget möttes av demonstrationer. Nu är läget annorlunda. Till följd av coronakrisen är det förbjudet med större folksamlingar och den polska regeringen har återigen tagit upp frågan om ett striktare förbud mot aborter.

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) minskar inte antalet aborter i länder där det förbjuds. Aborter sker då i stället med osäkra och farliga metoder som leder till infektioner, sterilitet och dödsfall. Enligt WHO avlider 47 000 flickor och kvinnor i världen av osäkra aborter varje
år.
Endast en tredjedel av världens fertila kvinnor har rätt till abort, resten har det inte.

Enligt Riksförbundet för sexuell upplysning RFSU är aborträtten en avgörande faktor för ett mer jämställt samhälle och för att kvinnor ska kunna styra över sina liv. Sexualundervisning likställs med pedofili

I Polen har regeringen dessutom planer på att förbjuda sexualundervisning eftersom de likställer undervisningen med pedofili. Dessutom antyder lagförslaget att hbtqi-aktivister “infiltrerar” sexualundervisning i Polen genom att “främja homosexualitet och demoralisering av barn”. Kommittén i Polen som kallas “stoppa pedofili” har även hävdat att lagen skyddar barn mot
“sexuell förvridning”.

Direktiven om att kriminalisera sexualundervisning möter motstånd, eftersom kunskapen om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är avgörande för att ungdomar ska kunna bestämma över sina egna kroppar och liv. – Det finns en stark mobilisering för SRHR runtom i världen, såväl på individnivå som i lokala organisationer, kvinnorättsrörelsen, internationella organisationer och feministiska rörelser, säger Sara Österlund på RFSU.

Sara Österlund påpekar att SRHR är mänskliga rättigheter, men det är också en fråga om liv och död. Om det inte finns tillgång till service, hälsovård, säkra aborter och förlossningsvård så kan det leda till stora hälsoproblem – och i värsta fall till död. 800 kvinnor om dagen dör av graviditet och förlossning Statistik från FN visar att det varje dag dör över 800 flickor och kvinnor i världen på grund av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Det är komplikationer som lätt kan förhindras med exempelvis en bra och säker sjukvård. Några av de vanligaste dödsorsakerna är
blodförlust, blodförgiftning, havandeskapsförgiftning och osäkra aborter. 

Många sjuk- och dödsfall sker även efter att förlossningen har ägt rum. Därför är det oerhört viktigt att vården efter förlossningen är bra för att försäkra att både barnet och modern mår bra fysiskt och mentalt. 

I många delar av världen är SRHR-frågor fortfarande ifrågasatta. Det finns mycket motstånd och alla regeringar anser inte att de sexuella och reproduktiva rättigheterna ska accepteras i samhället. Flera
regeringar lägger fram förslag som inskränker på människors grundläggande rättigheter, menar Katarina Bergehed på Amnesty International.

Men mycket arbete görs också för att hantera nödläget avseende den sexuella och reproduktiva hälsan och rättigheterna i coronakrisens spår. Sida ger 20 miljoner kronor extra till länder i östra och södra Afrika för att utöka sina lager av bland annat kondomer, olika preventivmedel och utrustning för medicinska aborter. Dessutom har 39 ministrar i ett gemensamt uttalande understrukit vikten av att skydda den sexuella och reproduktiva hälsan och rättigheterna och uppmanar till globalt stöd för jämställdhet.

Sveriges feministiska regering kan göra skillnad. I det här läget måste vi säkerställa att den fortsatta utvecklingen går framåt och inte bakåt, säger Peter Eriksson, minister för internationellt utvecklingssamarbete, i ett pressmeddelande från regeringen.

2020-04-09 Sveriges befolkning fortsätter öka

Aktuell statistik från SCB när det gäller Sverige hittar du här: https://www.scb.se/BE0401 

 SCB prognos 2019-2030: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningsframskrivningar/befolkningsframskrivningar/pong/statistiknyhet/regional-befolkningsframskrivning-2020-2030/

De regionala framskrivningarna bygger på historisk data och överensstämmer med framskrivningen för riket. I statistikdatabasen publiceras uppgifter om befolkningen; födda, döda, inrikes in- och utflyttade, immigranter och emigranter efter ålder och kön för varje år under perioden 2020–2070. I ett statistisk meddelande beskrivs utvecklingen i län och kommungrupper fram till år 2030.

I Sverige som helhet förväntas befolkningen öka med 7.4% från 10 327 600 2019 till 11 094 900 2030. Prognosen är att stor städer och pendlingskommuner ökar med ca 11%. Att fler invandrar än utvandrar, bidrar till den största delen av folkökningen för alla län utom Stockholms, Uppsala och Gotlands län. I Stockholms län beräknas folkökningen till största delen bero på att det föds fler barn än antalet personer som avlider.

2020-04-04 UNFPA

”Ensure universal access to sexual and reproductive health and reproductive right”-En färsk rapport från UNFPA visar att bara drygt hälften av kvinnorna i 57 undersökta länder kan ta egna beslut i tre studerade familjefrågor (egen hälsovård, preventivmedel, nej till sex). Särskilt illa är det i V och mellersta Afrika och Centrala och S Asien. Här finns gott om värdiga mål för SIDA att satsa på: ”The high level of women who are NOT able to make their own decisions on their sexual and reproductive health and rights highlights the urgent need for policies and programmes to focus not only on the provision of services but to address women’s autonomy. Doing so will not only impact sexual and reproductive health outcomes, but contribute to achieving the broader 2030 Agenda and the Sustainable Development Goals” Att så många kvinnor INTE kan fatta sina egna beslut om sin sexuella och reproduktiva hälsa och sina rättigheter belyser det akuta behovet av att politik och program inte bara inriktas på tillhandahållande av tjänster utan även på kvinnors självständighet. Detta kommer inte bara att påverka resultaten av sexuell och reproduktiv hälsa, utan också bidra till att uppnå den bredare 2030-Agendan och målen för en hållbar utveckling

https://www.unfpa.org/sites/default/files/pub-pdf/20-033_SDG561_and_562-MASTER_DOC2.1-2020-03-06-1121.pdf

2020-02-07 Exempel hur Nätverket påverkar

En god nyhet: SVT har tagit bort filmen ”De försvunna kvinnorna” från SVT Play första veckan i februari (där den skulle legat till juni). Redaktören vill ha mer kött på benen i befolkningsfrågan, vilket han skall få. Men det var genom kommunikation / dialog med redaktionen på SVT Dokument Utifrån, och särskilt producenten där, som vi lyckades få filmen struken, 4-5 månader innan dess sista ”tittar-datum” på SVT. Som visas i flera undersökningar i många länder i Syd- och Öst Asien har det funnits ”sex bias” bland nyfödda som ett kulturellt missgrepp som inte har något att göra med det som vi kallar familj planering. Läs ”Return of the missing daughters” i Scientific American
317 (2017) p 80-85.

Fram till helt nyligen har många kulturer i Asien och på andra håll sedan länge värderat pojkar mer än flickor, och flickebarn dödades eller försummades ofta av sina familjer. Flickor var inte värda något och om de fick leva fick de jobba mycket till de sedan flyttade från hemmet när de gifte sig, medan pojkar stannade hemma och var därför värdefulla. Generationer av kvinnor har därför aldrig blivit födda/ ”försvunnit”, och deras frånvaro har skadat samhällen, förändrat äktenskapsmönster och migration i och ut ur regioner och länder. Nu börjar mer jämställdhet få fäste, och eftersom kulturer nu ger kvinnorna mer ekonomiskt värde gynnar inte längre födelsekvoterna sönerna så starkt.